Blott en dag,ett ögonblick i sänder

Yo!

Var nån vecka sen sist. Eller 2.

Läget har varit bättre i många avseende o då blir det inte att jag skriver lika mycket.

Förhållandet har blivit bättre *peppar,peppar* efter en del turer. Tror vi båda vill o försöker. Man glömmer bort varandra ibland. Eller tar varandra för givet. Ibland måste man påminna varandra om det.
Och efter att ha haft lite känsliga frågor uppe till diskussion togs vissa saker tag i veckan efter, vilket har lättat upp molnen en del.

Värken är som den är. Vissa dagar ok, vissa dagar sämre. Beror ofta på vad som hänt eller inte omkring. Värmen är sååå bra för mig. Stor skillnad nästan direkt när vädret väl bestämt sig. Men nu har det varit kallare i två dagar o det märks i armar o axlar direkt. Löjligt men sant.

Vad har då hänt? Massor o inget.
Är kvar på "dagis" men var på en snabbintervju i måndags o idag ska jag träffa en annan från AF för att sia om min framtid. Kanske blir intressant. Eller inte. Tog emot röster på "vår" skola i söndags. Intressant. Slutresultatet är dock lite oroande. Socialdemokraterna etta, helt ok, men SD som 2a, inte lika ok...

Skickade mail till min Dr men verkar inte som han fått det eller så nonchalerar han mig. Får väl ringa o boka tid. Kämpar på här. O ena sidan vill jag ha jobb o dra in pengar. O andra sidan är det sååå viktigt med vad o var för att jag ska kunna klara det. OM jag ens klarar det. Värk, stress, trötthet. Piss är det. Saknar mitt gamla jag, inte 20 åringen kanske, men 28 åringen ;-)

Iaf är det roligt att mina tavlor hänger på Söstrene Grene. Och det är roligt att vissa vänner visat sig.
Också roligt att jag långt om länge fått veta att jag har 2 bröder som ska bli farsor i höst o vinter.

Problem jag har är hur min sommar kommer bli. Blir det jobb under sommaren? Kommer jag ha råd att åka upp till min brors bröllop? Kommer det bli Liseberg? Kommer vi kunna hälsa på andra familjemedlemmar?

Min ena bror ska gifta sig i Värmland.  2a Augusti. Har aldrig varit där så det kunde väl vara kul. På nån känd Herrgård.
Problemet då är att man kan "ordna boende" för 650 kr per person (visserligen inkl brunch) och då 300 per barnsäng extra. Hm. Mina barn räknas numera som stora så kostnaden hade blivit  650*4 = 2600 för oss fyra, en natt. Sen resan för ca 2000 tur o retur. Dessutom då bröllopsgåva. Det blir ca 5000 i runda slängar.
Mer än vår hela sommarbudget? Eller iaf det vi har som vi vet just nu.
 Hur hade ni gjort?
Funderar på om jag ska försöka ta mig dit själv. Blir ju billigast så, för missa det vill jag ju inte.
Eller så åker bara vi 2 upp. Vet inte om det är så sjysst. Ska man kolla själv efter alternativ?
Typ campingstuga eller nåt. Hade jag haft en husvagn eller husbil hade man kanske kunnat ordna nåt där.
De vill att vi ger svara sista maj men jag vet ju verkligen inte än...
Och med tanke på andra uppgifter vi fått (att vi typ var sist med att få veta om graviditeten o att de inte ville att jag egentligen skulle vara med på möhippan,vilken jag ju tyvärr inte kan gå på ändå) så är frågan lite om man blivit bjuden som ett måste. Men jag hoppas ju inte det.

Min andre bror ska skilja sig som läget är nu. Sorgligt när det är barn inblandat osv men tror nästan det är det bästa för alla parter om de bara kan lära sig att kommunicera som vuxna människor o inte som trotsiga tonåringar. Och att allt ska gå rätt till för barnens bästa.

Böcker har jag lyckats läsa! En är klar, den andre påbörjad. 50 shades of Grey.
Längesen jag fastnade o lyckades läsa ut en bok på så pass kort tid. Så hoppas någon har trean till låns sen också;-)

F.ö är jag trött på att vara trött.

Nu ska jag iväg. Peace o sånt!

Ganska bra ?

Ganska bra, än så länge iaf, att jag skaffat denna blogg.
Gnällblogg hade kanske vissa hade velat kalla den men ja, det får de ju göra då.

I helgen har jag/vi varit duktiga. Alla hjälptes faktiskt åt i lördags, rensade, sorterade och slängde en hel del grejer. Så skönt. Finns en del kvar men just detta har stört mig länge så det kändes så bra.

Tog ett långt, varmt bad efteråt. Och Alvedon.

Igår var det då dags för kalas....Lillebror i huset blir 13 i morgon men kalaset fick ju bli i helgen då alla kunde komma :-) Var mör redan på morgonen men planerade o fixade en hel del. Förberedde så mycket jag kunde.  Mannen hämtade svärmor o hennes bakverk som hon tack o lov hjälpt till med:-)
Värsta kakbuffe'n blev det. Jag hade också bakat o köpt lite småkakor osv.
Tårtan hjälpte Stefan mig lite med att pynta så lillebror blev glad:-)

Fullt hus blev det iaf. Massa ungar. Mina är äldst. Och de är så duktiga med att hjälpa till o busa o ta hand om de små. Det gör mig stolt som mamma. Och jag vet att kusinerna älskar dem.
Både familj o vänner var där. Vissa vänner är mer som familj också i vissa läge.

Men efter ett tag kände jag hur hela kroppen började krokna. Axlarna sköt upp sig. Trött. huvudvärk.

Darrells stannade kvar. Vi fixade o åt middag ihop. Tror vi behövde det faktiskt.

Haft lite kämpigt hemma också med andra grejer, som ekonomi o familjegrejer och...Vet inte hur vi ska få koll o ordning på allt.
Känns som en ond cirkel som är svår att ta sig ur.
Jag är bidragande till det eftersom jag ju inte har jobb och inte vet om o vad o hur...
Får inga svar någonstans ifrån o det tär på mig. På oss. Varken AF eller VC.
 Han jobbar o sliter. På ett jobb som aldrig ger ett minsta tack eller uppmuntran. Trött alltid. Humöret går upp o ner. Påverkar alla. Kidsen som då är i tonårs o utvecklingsstadiet...Inte lätt där heller, vad är rätt o fel?

Snart samtal på båda kidsens skolor. Av olika anledningar men det är också strul hit o dit.

Man blir trött. Jag blir så ledsen. För jag vill så mycket. Och vissa saker är svåra att prata om. Både med respektive och med andra. Vad kan man säga o inte?

Sitter på "dagis" nu. Försöker tänka på annat.

Skrattar lite åt min korkade kropp som gör som den vill.
Vaknade i morse av att mina uppböjda armar hade domnat bort. Öm i käkarna som jag troligen gnuggat hela natten. Och kände hur tårna på högerfoten nästan var låsta. Sovit spänt? Vem? Jag?? Haha, ja, vad ska man säga. Bettskena? Dyrt. Vem vet om det funkar.
 Mina hjärna borde begripa att mina axlar inte fixar att göra så där. Och tänk om min käke låser sig helt en dag?? Fast det kan väl vara bra för då kan jag inte trycka i mig en massa skit....

Kör lite musikterapi idag. Ozzy gör gott för själen. MUSIK gör gott för själen. Jag glömmer det ibland. Det är dumt. Så ska försöka att inte glömma det igen:-)

Nä, pallar inte mer just nu.

Over and out...

Upp o ner ner o upp

Visst är det så att folk ser det de VILL se, hör det det VILL höra, läser det de VILL läsa?

Har äntligen börjat inse på allvar att det oftast inte handlar om MIG egentligen när folk har åsikter eller eller säger/skriver dumma saker. Folk har o kommer alltid ha åsikter som är olika! Innebär det då att man inte kan respektera varandra? Och varför tror sig vissa vara bättre än andra bara för de kanske har bättre ekonomi, bättre jobb o förutsättningar? Jag har andra grejer som gör MIG bra :-)

Jag har de sista dagarna flera gånger fått "bevis" på att det faktiskt finns de som tycker om mig "på riktigt" för den jag är. Min barndomsvän skrev 2 dagar i rad så fina grejer om mig, offentligt på fb så jag blev rörd. Min systers väninna skrev så fint vad hennes son sagt om mig efter han träffat mig i helgen. Och en väninnas mamma skrev så fint om mig igår. Så nä, det kan ju inte BARA vara mig det är fel på?
Kanske ska tänka att hur i hela friden kan det komma sig att inte ALLA ser o förstår hur snäll o trevlig jag faktiskt är istället?  ;-)) Haha. Skämt åsido, det är dock inte ofta jag för höra de bra grejerna från dem jag egentligen " VILL " höra det ifrån. Typ syskon, familj. Är det för man tar varandra för givet? Eller man bara inte tänker på det? *funderar* Mina syskonbarn, iaf de jag träffar mest, är ärliga o härliga o älskar sin moster/faster. DET ger MIG energi:-) Önskar bara jag hade mer ork o kraft att ta hand om dem oftare. Och de som bor "långt borta"---åååh, vad det känns i hjärtat när man ser bilder på hur de växer o vad man missar! Tom min äldsta son sa när jag visade senaste bilden på minstingen i Dalarna att nää, det är inte roligt längre...
 Undrar om syskonen tänker lika någon gång?

Jag vet att jag är en känslomänniska. På gott och ont. Tar energi men tror jag ger en del också..

 Vill hjälpa, ibland för mycket. Lägga mig i vill jag inte kalla det, faktiskt, utan mer att jag kanske ser saker utifrån på ett annat sätt? Och vem ska säga en sanning om inte vänner o familj? Men man har lärt sig att vara lite försiktigare med åren, har lärt mig att välja mina duster. Man måste inte käfta om allt liksom, bara för att visa sig...Lite visare med åren hoppas jag.

Det där med att skriva vad man tänker o känner är också känsligt. Vet inte HUR många som sagt åt mig att skriva en bok om mitt liv. Den hade varit ganska intressant tror jag. Men HUR skriver man utan att folk ska bli arga, inte ta åt sig osv? För sanningen är ju som bekant oftast ganska hård o obekväm. Men sen är det ju MIN sanning, kanske inte deras? *filurar*

Har så mycket tankar o känslor jag VILL skriva om men jag vet inte om jag har styrkan att ta en ev konflikt som kan komma av det. Så jag ligger lågt lite till;-)

Skrev ett mail till "min" Dr igår. Hoppas det kom fram o var rätt adress;-)
 Om vad jag tänker om framtiden. Den ser inte jätteljus ut just nu med mitt onda o mående. Och mms teamet trodde ju inte de kunde göra så mycket mer, jag hade alla " verktyg", var i princip "utbildad KBT terapeut" sa psykologen och bara kiropraktorn kunde hjälpa mig lite...
Så vad gör "vi" nu? FINNS det chans till någon form av sjukskrivning? Eller jag får gå här i fas 3 (vuxendagis) o "ruttna"? Snackades ju om ev anställning på pappas firma men det var sista lösningen. Då är det sånt här "jobb" där AF betalar nästan hela lönen. Men fixar jag det? Halvtid? Jag vet inte. Trött o orkeslösheten är nästan värre ibland än värken. Ändå har jag denna vecka hamnat i en "svårt att somna" svacka. Fattar inget.

Nåja. Bit ihop. Måste röja lite mer där hemma. Hoppas få de andra med mig då det ju ska bli dunderkalas på söndag för min blivande "tönnåring" ;-)  Svärmor är en pärla o hjälper mig en del med bakandet så jag behöver inte göra så jättemycket där. Skönt det. Men allt annat;-) Handling, dukning, städning, tårtpyntning...Äh, brukar bli bra. Allt för kidsen:-) Det bästa jag åstadkommit i mitt liv:-) Även om det är en kamp ännu mellan varven;-)
Eurovision song contest på lördag kväll. Alltid najs:-)



Händerna vill inte mer nu. Blir nog bättre när värmen kommer. Tack för er tid. Peace o sånt!

Luften darrar

Dags för lite uppdatering kanske?

Våren är ju här men värmen vill inte ta sig riktigt. Kan bara den komma också så blir jag ännu lite gladare.

Håret är blonderat igen så nu har jag bestämt mig för att det ska komma sommar på riktigt.

Fågelbon, kaninungar, tjocka duvor ser man överallt. Människor som faktiskt kan blända av ett litet leende då o då. Det är ganska najs.

Dock är tröttheten närvarande hela tiden. Värken lika så. Spända axlar o käkar. Men det är så det är.

Fick i onsdags, när jag var hos kiropraktorn, reda på hur läget ligger. Någon ny MMS utredning blir det inte. För jag kan redan allt sa de. Fått visat och provat en massa redan. Psykologen hade visst sagt att jag var i princip utbildad KBT terapeut själv;-) Så det enda de kanske kan hjälpa mig med är då kiropraktor. Och han menade att det är mest bröstryggen han kunde hjälpa mig med. För ryggen verkade ok.

Han sa en massa grejer som jag inte riktigt vet hur jag ska förlika mig med. 

Som att om man hade gjort en helkroppsscanning på mig så hade allt säkert sett bra ut. Jo men så klart.
Värken sitter ju i leder o nervtrådar.
Att det kanske inte ens var fibromyalgi jag hade utan något annat, minns inte namnet. Men att mitt nervsystem fått så mycket stryk genom åren att jag är då extremt smärtkänslig. Att nervtrådarna liksom skjuter iväg smärta för hjärnan är inställd på det sen så lång tid tillbaka. Något åt det hållet iaf sa han.

Ok, men varför har då ingen lyckats luska ut hur man får bukt på det då?
Venlafaxin brukar vara bra säger han då... Haha, jomen tjena! De har jag ätit under 2 års tid utan att de gav annat resultat än viktuppgång, minnesförlust och jag blev sååå disträ. Orkade inga konflikter eller något.
Så nope, funkade inte på mig. I USA äter de Cymbalta och Lyrica, men man blir väl avtrubbad då med? Vill inte vara det. Men vill inte ha ont. På min förra smärtrehab sa den danska läkaren att jagc hade alla 18 triggerpunkterna för fibromyalgi?

Jag står fast vid att en sjukskrivning hade kunnat hjälpa mig då jag får göra saker i MIN takt, utan stress o press o påverkan utifrån. Att kunna andas i lugn o ro. Kanske min inre stress minskar? Få göra lite må bra grejer. Inte sitta på vuxendagis o slösa bort mitt liv och bara sitta o vara öm överallt? Känna mig mindervärdig. Jag är glad och positiv här o det verkar ligga mig i fatet på just det där med att bli trodd.
 Har kämpat mig hit i princip varje dag såvida inte VC kallat eller AF eller liknande.

Trodde jag var "bra". Men det märker jag ju mer o mer igen att jag inte är. *frustrerande*
Ett jobba hade funkat 2 dagar kanske, sen hade jag legat rak lång.

Försökte faktiskt få jobb här efter att jag började här. Vet att jag påverkade så det började hända lite saker här. Min insändare i tidningen påverkade både här o på människor. Tänkte att jag nog kunde göra NÅGON nytta här, prata med folk, hjälpa folk med att skriva grejer o kanske spåna ideer. Men det verkar inte riktigt gå vägen och efter att ha varit här ett tag känner jag att axlar, rygg, händer börjar bråka igen. Trots att jag då försökt stå emot, se positivt, tänka bort det. Men vet ni, det gör det faktiskt bara värre i slutändan...

Letar lägenhet som en idiot. Vill ha en enplans fyra. Gärna balkong o genomgående. På något bra ställe till hyra man klarar av. Men det är fan svårt. Tror det hade hjälp mig mycket också, att slippa trappan i lägenheten. Få mindre ytor att hålla ordning på. Städa finns ju knappt längre :-(
Trädgården är en djungel. Klarar en kvart, max där ute. Mannen jobbar mycket o barnen har sitt med skola osv. Nu får man ju ingen hjälp som man fick förr med att hitta lägenhet. Nu är allt kö o kö o bosparande. Jag KAN ju inte bospara som fas 3are. Kanske en hundring i månaden men då kommer det ju ta ååår innan jag får lgh inom tex HSB. Från att ha varit bland top 3 till plats 59 i bostadskön på Boplats syd är ju också spännande med tanke på att jag varit medlem där i snart ett år. Katastrof är det.

Så visst. Jag har inte cancer *peppar,peppar*. Och det finns alltid de som har det värre. Men inte hjälper det väl mig när mina dagar är som jobbigast?

Nä, nu säger axlar o händer ifrån att jag inte bör skriva mer. Även om mer finns.
Så Peace Out så länge...